Fredagens knäckande kostnadsförslag 2

Det värsta kostnadsförslaget idag fick jag redan direkt efter frukost när jag gick till tandläkaren. Igår bet jag nämligen av en tand när jag åt tårta i tjänsten. En tårta som innehöll ett knäcklager. Knäcken ryckte med en stor lagning och större delen av tanden. Nu återstår inte mycket på den platsen. Och om jag inte vill dra ut det som finns kvar får jag räkna med att lägga upp ca 9000 kr. För dessa pengar får jag förutom smärta och panik, också en rotfyllning, stift och krona. Så blir det nog också. Är varken redo eller tillräckligt sugen på att börja ett liv som en tandlös gumma.

Fredagens knäckande kostnadsförslag 1

Ett av dagens kostnadsförslag gällde min cykel som stått och förfallit i cykelförrådet så länge att portisen tröttnat och burit ner den långt i huset till en väl dold plats. Eftersom jag vet att börja cykla till jobbet kan vara en tillfällig nyck för mig, även om jag älskar att cykla, har jag ingen lust att köpa en värstingcykel för flerta tusen och som sedan troligen blir stulen. Därför ska jag pröva den här sommaren om jag verkligen tycker att det är kul att cykla. Och om jag törs... Igår krockade en cyklande kollega med en annan cyklist som med musik i öronen bara tittade rakt fram. Min kollega hamnade i en skogsdunge och hade armen i bandage idag. Den musikdiggande cyklisten klarade sig bättre. Och förrförra veckan blev en annan kollega snudd på påkörd i Götgatsbacken, men hon klarade sig medan cyklisten välte till lite lätt.
Verkar onekligen farligt att cykla. Och att vistas i närheten av cyklister.
Summa för en genomgång, nya däck/slangar, justeringar och diverse upphottningar som ett nytt svart rakt styre, 1500 kr!!

Lämna pistolen hemma

I Riga var dom noga med att upplysa mig om vad jag inte fick ta med in på posten.

Ynklig sushi

I all hast innan tåget skulle gå från Stockholms Central igår rusade jag in på Sala Thai för en sushitallrik. Det var de minsta sushibitarna (nigri) jag ätit, pyttesmå. Och jag som ibland har tyckt att sushirestaurangen Itamae vid Odenplan gör små (mycket goda) nigri, men i jämförelse med de på Centralen är de stora .
De största jag ätit dock var i Göteborg, i Linnéstan. Som dessutom var bland de godaste jag käkat.
Mums...

Första versionen färdig

Trodde aldrig att jag skulle ha disciplin att skriva färdigt ett bokmanus. Vilket jag faktiskt har gjort nu.
Första versionen kanske jag ska tillägga. Enligt mer etablerade ska man skriva om sitt manus flera gånger. Vissa skriver om det upp till 20 gånger. Så många gånger tänker i alla fall inte jag skriva om det. Är för otålig för det. Återkommer till ämnet när jag fått (refuseringarna tänkte jag skriva...) besked från förlagen under hösten.
Håll tummarna.

På fyrtiotvåtummaren de senaste dagarna

Kan inte påstå att det jag sett på tv och dvd de senaste dagarna har varit speciellt upplyftande. Även om det naturligtvis varit bra program.
I Six feet under som börjar lida mot sitt slut, begravdes Nate.
I Anna Pihl hamnade Annas kvinnliga kollega i fängelse.
Filmen Efter bröllopet, som jag aldrig hann se på bio, bjöd på hög dansk kvalitet och tragik.
I serien Workouts nya omgång, som ännu inte visats här, blev det känt att den sympatiska tränaren Doug var sjuk (och senare under inspelningen oerhört tragiskt gick bort).
Den enda som spred gjädje var den snygga lesbiska Jackie Warren i Workout som ger utstrålning och en vältränad kropp en ny innebörd.

Plötsligt så händer det

Ja precis som i reklamen. Plötsligt så händer det...
Man vinner när man skrapar de normalt sett vinstlösa trisslotterna. Som man annars bara tror att 25 kr eller 50 kr på sin höjd är det som är möjligt att vinna.
Ändå har vi alla någon gång fått det där hugget i magen när man förivrat sig och trott att man vunnit något med många nollor i. Innan man sansar sig och ser att det endast är två stycken av beloppet med många nollor.
Vad jag vann?
En liten mångnollare, 1000 kronor. Som dessutom var gav x 2.
Så nu tror jag faktiskt att det är fullt möjligt att vinna mer än så.

Sunkiga Plattan

Igår var jag ute och promenerade i det fina vädret. Fötterna hade kommit ner i vanlig storlek efter deras kontakt med Paris gator och såg ut att må bra. Nu var det dags att njuta av vackra Stockholm. Trodde jag.
När vi närmade oss Kulturhuset och den kända, eller snarare ökända plattan, tog vi en sväng in på Burger King som ligger där. Med bra placering vid fönsterbänken och på höga stolar kunde vi blicka ut mot ett myller av folk ute på plattan som verkade njuta av sol och shopping eller om det var av sitt turistande i den vackra huvudstaden.
Frid och fröjd så långt.
Tills ett par knarkare slog sig ner på den lilla uteserveringen. Höga och spattiga gruffade de med varandra, tömde sina fickor på bordet vilket blev fullt med sprutor, kräm, lappar och annat som inte gick att se. Under bordet utbytte deras händer prylar. Saker som såg ut som klockor och annat gods som inte verkade tillhöra dem. Bredvid slog sig ett annat mindre sällskap ner, som trots sin knagliga engelska inte verkade tillhöra gruppen turister, och som dessutom såg ut att känna pundarna vid bordet bredvid.
En anställd som plockade av borden såg allt men gjorde inget, vilket han möjligen hade goda grunder för.
Men var tusan är polisen?
Har de lämnat plattan i tron att allt är bra bara för att man ändrat i uppgångarna och rulltrapporna vid tunnelbanan?
Om jag vore en utländsk turist som högg in på en hamburgare med detta skådespel framför ögonen skulle min bild av Stockholm bli helt annorlunda än den som Sverige försöker förmedla.
Och jag som boende i Stockholm äcklas fortfarande av synen man möts av när man måste ta den vägen.
Kanske lika bra att spränga skiten ändå...

Nybliven frankofil

Tillbaka efter några fantastiska dagar i Paris.
Full av nya intryck, med ömma fötter och ett flitigt använt Mastercard.
Fyra dagar på ett billigt hotell och med lågprisflyg kostade mig endast 1500 kronor!
Ett klipp.
Vad upptäckte jag i Paris som jag inte noterat förut?
Jo, att arrogansen fortfarande lever och frodas. På caféer och i affärer till exempel.
Att engelskan fortfarande anses som något mindre nödvändigt.
Att deras tunnelbana fungerar fantastiskt bra, går ofta och är lätt att ta sig fram med.
Att poliserna är väl synliga vid tunnelbanan, gator och torg.
Att det inte är så skräpigt som i Stockholm. Inte bara att de troligen städar bättre, folk slänger inte skräpet på gatorna i samma utsträckning.
Att det var mindre hundbajs på gatorna.
Att det var dyrt, precis som i många andra Euro-länder.
Att gå 10 timmar i Paris inte ger lika ömma fötter som 2 timmars promenad hemma.

Att jag gärna vill åka tillbaka snart igen!

Punchig poesi

Missförstå mig rätt.
Om ni vill.
Men jag fattar inte storheten med Katarina Frosteson och Ann Jäderlund.
Varför får jag känslan av att de driver med oss läsare?

Trygghetens möblemang

Läste häromdagen Åsa Larssons krönika i Stockholm City om hur vi svenskar väljer att inreda våra hem snudd på identiska. De ska vara de rätta möblerna och färgerna i ett helst mycket avskalat hem. Där du och jag inte ger en minsta vink om vilka vi är.
Observationen är helt korrekt.
Och hur jäkla tragisk som helst.
Jag har själv funderat på hur och när det blev så här. Självklart vill jag högt och tydligt klargöra att mina egna Sjuanstolar köptes in för över 10 år sedan.... Ett Ellipsbord blev det aldrig, för det var för dyrt. Men visst tusan har jag en "kantig" soffa, Tubenlampa och funderar nu på var jag kan hitta kvadratiska svarta ramar att pryda mina ljusa väggar.
Undrar om det inte var mer variation på 70-talet med sjögrästapeter och lurviga heltäckningsmattor ändå... innan kaffefärgerna intog våra rum och de med en minimalistisk läggning inte hade kommit ut.
Nej, jag tror jag ska skynda mig och satsa på shabby chic stilen istället. Jag menar innan alla ni andra också får för er det...